nu börjar ja bli upprörd, ja vill anklaga nån! ja vill skylla på nån för d  som hänt.
vill anklaga mig sj för ja inte gjorde mer, men sanningen e la den att ja ville väl inte heller.
man orkar inte kämpa för nån som inte kan ta hjälpen. nån man ger lillfingret som tar hela armen.
man ger o tror man gör nåt bra, men personen blir inte nöjd. inte otacksam heller.
man slutar aldrig att hoppas på att personen ska ändras, inte som person, men ändra beteende.
man blir lovad många ggr, att nu e d bra, ja e färdig, ja ska ändra mig för din skull, man lyssnar på löften, för d låter ju bra. men man lika besviken varje gång. o man lär sig inte heller. barn, vi e födda att förlita oss t våra föräldrar. klart man tror på allt dom säger då. tills den dan man ger upp. man tröttnar på allt prat.
fast långt inne finns den där lilla smulan hopp. o tur e la d. vi lever på hoppet.
den här dagen har funnits i mina tankar många år. dagen hon försvinner. ibland har ja velat den ska komma för ja vart så trött på all skit. många förstår inte hur ja kan säga så. men många som kände mamma vet va ja menar. hon hade ett hjärta av guld men en trasig själ. d e väldigt påfrestande. inte minst för henne själv.
därför valde hon väl fel vägar. dom som hon trodde va bäst för henne, dom som gjorde att hon slapp känna fysisk smärta. men d blir bara en ond cirkel. men nu e d färdigt. flera år av oro e över. nu kan ja börja leva mitt liv utan att behöva gå runt o undra.